Eva Dahlgren gör entre´ - och himlen ramlar ner ett litet tag

Så kommer hon. Louis De Geer-hallens jubel vet inga gränser. Fem minuter introapplåder innan hon ens tillåts börja sjunga. Superorkester. Stilsäker scenografi. Men öppnar man med "En Plats På Jorden" får man skylla sig själv. Det svider i hjärtat. Når rakt in, berör så det smärtar. I all sin enkelhet blir hon som den största. Dahlgren sjunger om "lekfullhet, drömmer om sagovärldar, andra värden, om upp och ner och att rätt blir fel." Dödstyst i publiken. Rebellen i henne lever fortfarande. Stormande applåder och visslingar. Mellansnack som bara Eva kan utföra. Självironiskt om hennes längd och hennes blonda hår. Humor kring när telefonen ringer hemma och hon får fråga VILKEN Eva/Efva de söker. Efter en stund tystnad tror vi i publiken att det är slut. Omöjligt. Inte än. Inte förrän...bara den första takten får oss att jubla. "Ängeln I Rummet". Känner tårar falla på mina kinder. Så bedövande vackert. Jag är mållös och glad. Och när extranumret vi alla väntat på äntligen kommer handlar det om ovationer hela låten igenom. För "Vem Tänder Stjärnorna" som Eva Dahlgren. Tack för allt.