Kan man ha en "bästis" som vuxen - om Lars Collmar

Novemberkväll 1993. På väg från jobbet på NK. Adolf Fredriks Kyrka i Stockholm lyser inbjudande från Sveavägen. Hatkärlek. Den där jävla kyrkan som förtrycker och utestänger, tjafsar och och härjar. Men vänta nu - var det inte här den rufsige goe TV-prästen på TV3 arbetade ? Han som inte var så högdragen och superallvarlig jämt, han som berättade om en Gud som t.o.m kunde kännas angelägen att forska vidare efter ? Prällen hade helt klart bländat mig, säkert genom Gud också. Det ville jag inte tro då. Rabiat, ateist och rebell i svarta kläder som jag då var. Minns att han satt i en stor fåtölj i TV-rutan som han tycktes försvinna i, med en jumbokopp med te i händerna. Folk ringde från hela Sverige och ställde de mest knepiga frågor. Man drogs till honom. Här fanns en människa som litade på vad han själv sa, sådana hade jag ju alltid beundrat. Vem var denne fantastiske personlighet ?
Står plötsligt utanför kyrkporten. Läser på anslaget att det om tio minuter börjar en kvällsmässa med - Lars Collmar ! Ett öde ? En mening ? Med sammanbitet ansikte och kritiska ögon äntrade jag Adolf Fredriks Kyrka. Så kom han. Ut genom dörren, från sakristian bakom koret, upp mot altaret med nattvardskärlen. När jag fick höra honom förkunna, tala, berätta, förvandlades en del av mitt liv. Framför mig spelades den bibliska berättelsen Collmar förkunnade upp och jag kände igen mitt eget liv. Det fanns mitt i dramat ! Jag minns att jag darrade. Sen sjönk jag in, sögs in i Collmars predikan och förlorade mig i Guds kärlek.
Resten är både historia och nutid. Han är min främsta kollega och vän i ämbetet. Självklar Prästvigningsassistent på min vigning. Han har lärt mig så mycket. Tillsammans har vi - ofta naivt förgäves kanske - försökt lösa livets gåtor. Han lärde mig att aldrig bli ett offer för kyrkan. Att se skillnaden mellan Levande Gud och Kyrkan som institution - både fördelar och nackdelar. Men de ord jag minns allra mest - förlåt om det blir ego - är hans ord : "Kan jag vara präst, ser jag det som en självklarhet att Du skall vara det. Jag tror på Dig. Inte att att Du kanske får så mycket av kyrkan men Du kan GE kyrkan något. Och om nu Gud vill ha oss som några av sina alla verktyg, får Han skylla sig själv. Och så det där härliga spontana garvet som bara mannen, prästen och "bästisen" Lars Collmar har.