Bevare mig från terapeutiska effekter !

Hatar inte alls personlig utveckling och terapier. Nädå. Har varit på prästfortbildning. Legat i nybäddad säng, dinerat med Biskopen och SAMTALAT. Och samtalat. Och samtalat. Och....samtalat...igen. Allt var mysigt och äkta tills en flummig övning om att "måla sitt eget rum för riter" började. Utfläkta på skinnfällar fick vi först djupandas. Jag fick syrekickar och såg stjärnor. Kunde inte slappna av ett stycke. Spänd som en fiolsträng lyssnade jag på föreläsarens meditation. "Res er nu upp och måla i tysthet Er egen bild av var ni helst skulle vilja fira gudstjänster av olika slag". Om det hade stannat där hade allt varit bra. Men när vi sedan tvingades "sitta i ring" utan skor började jag kallsvettas. "Och vad innehåller just Din bild ? Berätta för oss andra" uppmanade "kvasiterapeuten". Och så den där jäkla rundan ni vet ?
Alla vräkte ur sig i poetiska och filosofiska disputationer om sin egenkära bild. Typiskt prästerligt och djuplodande, värre än Sartre och Kafka. Jag kände bara helig vrede. När det var min "tur" att "disputera" fick jag inte fram ett ljud (jag gillar ju att prata gudligt annars). Allt detta dravvel skulle tydligen "ge" oss deltagare "terapeutiska effekter". Jag bara dog ett slag. När alla i gruppen nickade förstående "terapeutiskt" åt min tafatta utläggning, tänkte jag i mitt stilla sinne : "Herre Gud, bevare mig från "terapeutiska effekter". Skulle tackat nej att delta. Men man är ju så nyfiken ?