"Borta bra, men hemma bäst"

Jag är förlossad. Jag har återerövrat mitt prästerliga hantverk. Visst. Det är kul och utmanade att pröva nya saker. Men så befriande skönt ibland att återgå till det "normala". Jag har varit chef ett tag. Sett saker ur kyrkoherdens perspektiv. Farit som en skållad råtta mellan arbetsledning och det rena prästerliga hantverket. Jag är nog rätt bra nöjd med att bara vara en "enkel" församlingspräst med rätt att predika. Har jag insett. Gud (bokstavligt talat...) vad tid det gick åt åt "annat" ! Administration. Möten. Beslut. Attester. Förhandlingar. Dubbel ansvarslinje. Hjälp ! Vart tog lusten, glädjen vägen ? Jo, den försvann mitt i det viktiga uppdraget. För det är ett viktigt uppdrag. Men allt har stärkt mig till något jag nog längst inne alltid vetat ; jag är kallad att vara präst ute bland människor i vardagen, inte chefa som kyrkoherde. Fira gudstjänst, celebrera mässan, predika och förrätta. De välsignade ritualerna. Känna kallelsen igen. Schysst, Jesus ! Jag är tillbaka på hemmaplan igen.