Jag gillar media. De gillar mig. Jag kan handskas väl med dem. Känner många journalister personligen. Men varje dag Gud låter en andas lära man sig något nytt. Det är det bästa med livet ? Jag har blivit "förföljd". Det är inte kul. Vår allas store Ingmar Bergman avled häromsistens. En stor sorg för Sverige, för världen, för filmkonsten. För viss press blev det hetsjakt efter vem som skulle jordfästa mästerregissören i Fårö Kyrka. För oss i kyrkan är det självklart. En präst i Fårö Församling säkert. Men, icke enligt pressen. De ringde dygnet runt för att pressa mig på om jag skulle ha begravningen eftersom jag personligen känner många av de skådespelare Bergman arbetat med. Jag kan tyvärr inte hjälpa att jag känner Reine Brynolfssson och Stina Ekbladh. "Nej", sade jag vänligt gång på gång. Kvällstidningarna lugnade sig, förutom ett "förslag" att skriva en sorgeartikel med mig (?) i centrum....Skvallerpressen pressade med, lockade med publicitet för mig personligen. Bara de fick VETA. "Kan vi skriva att Du var Ingmar Bergmans själavårdare i slutet ?"frågade en av tabloiderna. Jag la på luren. Mammon visar sitt fula ansikte in i döden, respekten och vördnaden. Att jag känner landets mest namnkunniga skådespelare på Dramaten via mina föräldrar gör mig inte till avgudadyrkare. Tack och lov fick Ingmar Bergmans närmaste en stillsam stund i Fårö Kyrka.
Det är alla värda, gatsopare som världsberömda filmregissörer.
