Zombies på stormarknader

Ursäkta mig. Jag gillar människor. Uppfattas nog relativt social. Utom på stormarknader. Jag hatar stormarknader. Ursäkta Gud, men det är så jag känner. Familjer som drar sina vagnar i ultrarapid bland gångarna. Som zombies. Som om de vore de enda levande kvar i världen. Ungarna skriker. Mamman är för trött för att säga emot. Pappan skrattar nervöst och biter på naglarna. De verkar som om de kan avsätta hela dagar på stormarknaden. Som om det vore en semestertripp. Jag ryser. Jag stod lite försynt vid en hylla och letade kikärtor. Plötsligt vräker en barnvagn med två tuggummituggande unga föräldrar fram och kör på mig. Mitt på blanka dan. "Ojdå" stönar mamman slött. "Det där gjorde ont" sa jag. "Men Du vet väl hur barn är" sa mamman och tuggade än mer frenetiskt på tuggummit. Inte en ursäkt. Ingen respekt. Lugnt masade de sig vidare i gången och viskade till varandra om min "värk". Vad tar det åt människorna ?...Jag förespråkar inte hets och jäkt. Inte alls. Men att leva världen som om den vore ens egen är narcissism. Nu handlar jag endast på stormarknader på måndagar kl. 08.00 när de öppnar...min skyddsängel hänger på, för säkerhets skull...