Hon med det talande ansiktet

Jag är en sån människa som bara fastnar för vissa personligheter, medans andra går mig fullständigt förbi. Nu är jag brutalt uppriktig. Men det är sanning. Jag besöker regelbundet ett äldreboende i tjänsten och leder andakter. Det ger mig mycket glädje. Där finns en liten dam. Hon med det talande ansiktet. Vi har inte pratat mycket. Men vi kommunicerar med ögonen. Det är mycket speciellt och lite rörande. Jag vet om hennes bakgrund. Ser hennes sorg och saknad i de milda ögonen. De slutna ögonlocken när vi sjunger "Härlig Är Jorden". Tårar på kinden. Men hon säger aldrig något. Jag ser henne. Hon ser mig. Lyssnar och möter mina tankar om levande Gud. Nickar finstämt ibland. Drar lite på munnen när jag säger nåt annorlunda, något nytt, något perspektiv som hon kanske känner igen. Det är som om hon samtalar, lyssnar, samtycker med ögonen. Jag gillar henne mycket. Tänk att man kan bli så förtjust i en liten dam som aldrig pratar eller gör mycket väsen av sig. Att man kan bli så hänförd av någon som har så levande ögon. Hon trycker min hand hårdare an de andra efter andakten. I bilen efteråt kommer ibland en tår när jag tänker på hennes ögon. Hon påminner så starkt om någon mycket speciell för mig. Jesus ?