"Larmet Går"

Kom ni håg den gamla TV-serien på slutet av 70-talet ? Kanonbra, minns jag vi i familjen tyckte. Inte lika kul var det att "glömma" koden till en larmad byggnad som jag haft tillgång till som gästpräst/predikant "någonstans" i Sverige...Den vänlige vaktmästaren hade snällt förklarat allt om detta förbaskade larm (jag haaatar larm från och med nu, förlåt Gud, men det känns så). Gett mig koden. Och jag givit honom det så korkade uttalandet att jag har "sifferminne", varvid den vänlige mannen stoppade ner sin lapp (med koden) i sin ficka och önskade mig lycka till till kvällens gästevenemang. Hur dum får man vara ? Naturligtvis stod jag vid det förbenade larmet och svettades ymnigt. Ingen hjälp "från ovan där". Gud måste haft roligt. "Där fick Du !", tänkte Gud säkert, medan jag i panik försökte knäppa rätt kod. Tur att ingen såg mig. Det måste ha sett ut som en intagen på psyket med tvångstankar (inget ont om dem). Och detta tjutande. Man blir ju lomhörd. Halvdöv. Till sist "fann" jag rätt kod i hjärnans (det lilla som fanns kvar)blädderarkiv. Och jag pustade mig in. Tog en kaffe med mjölk och gick igenom kvällens program. Tror ni inte att efter fem minuter knackar det brutalt på byggnaden ?..."Larmjour-mannen" stod och flinade. "Det kommer att kosta 800 kr det här" sa han med "terapeut-röstläge". Och tittade på mig som om jag var från en annan planet. "Jasså, pep jag, vad sorgligt". Sen åkte "Larmjour-mannen". Och en påtår satt fint efteråt. Om man säger så.