Nostalgiska Möten

Varit en sväng på "föredragsturne´" i Sydsverige, snackat om mitt arbete som Krogpräst och min nu långa erfarenhet från detta (tio år). Destination Växjö fick mig att stanna upp rejält. Där gick jag Teatergymnasiet på den tiden då Teatergymnasium var något unikt och bara fanns i Växjö i den delen av landet. Riksintag. Inackordering. Klasskompisar från hela Sverige. Vi blev som en familj. Vi lovade varandra att aldrig tappa kontakten. Vad gör livet med oss ? Jag har bara träffat två av mina närmaste vänner från den tiden. Åker in i Växjö stad. Så mycket förändring. Men puben ligger kvar. Där vi satt varje kväll och lekte "svåra" OCH "djupa" med tummade Strindberg-pockets under armen. Ser bort mot kondiset, Broqvists. Där vi satt och kedjerökte, drack svart kaffe och diskuterade Sarte, Kafka och Lars Nore´n. Vi var de speciellas skara. Dem som ingen "förstod sig på", de udda och märkliga. Och vi älskade det. Nu är jag på väg in. Tjugo år senare. Jag ser samma konditor. En fryntlig dam som stannar upp när hon ser mig och mitt sällskap. "Nämen !" utbrister hon. "Är det verkligen Du ?". "Ja", säger jag och lipsill som jag är, börjar tårarna trilla. Hon struntar i den tilltagande kön och bjuder på både kaffet och semlorna. När vi lämnar kondiset kan jag fortfarande höra talet om pjäsinläsningarna till dagen därpå, känna kramarna och känna att jag kan vara den jag är. Utan masker och kontroll. Själva gymnasiebyggnaden är sig lik den med. Jag ber om att få titta in på stora scenen och övningsscenerna av en vaktmästare. Några elever läser in pjästexter i ett rum där dörren står på glänt. Jag tassar som på tå. Stora Scenen är tom och öde. Jag går in och blundar. Samma damm av teaterkonsten slår emot mig. Jag hör avlägsna applåder, huvudlärarens stränga råd och tillrättavisningar i replikskiftena. Jag ser mig själv. Jag gråter. Jag minns. Jag tackar Gud. Allt ser så litet ut idag. Då var det stort och pampigt, talande. Härinne finns så många av mina finaste minnen. Jag vill inte gå därifrån. Tid och rum försvinner för ett tag. När jag och mitt sällskap åker till hotellet är jag knäpptyst. Tur att man har förstående vänner. En översvämmande tacksamhet väller över inom mig. Jag tittar ut genom bilrutan. Det har börjat regna nu. Men i själen blommar det och solen strålar. Ridån går upp. Igen. I mina drömmar.I min enorma tacksamhet. Tack Gud, för livet, erfarenheter och MINNENA ! Amen.