Stående fras på 70-talet i Malmö där jag växte upp med en underbar ensamstående mamma. "Han" var jag. Morfar blev en "andra far". Jag fick allt jag pekade på. Horribelt. Knappast pedagogiskt. För en dag blir man vuxen (möjligen) och försöker fatta att man själv skall betala för en livsstil man uppväxts i, men nu egentligen inte har råd med. Va ? Eh ? Måste jag välja bort ? Måste jag prioritera ? Vad händer ? Jo man vaknar upp i den verkliga världen. Och nog har man vaknat alltid ! Jag minns att jag hade flera knep på fredagseftermiddagen när mamma hämtat mig på anrika S:t Gertruds Fritidshem i centrala Malmö. I den enorma leksaksaffären lade jag mig ner och skrek på golvet tills stackars mamma fick nog och halade upp plånboken. Sen visslade jag glatt hem med ännu en triumf att sätta ihop (ofta Lego).
Mamma bara log och svängde med sina locktångsfönade 70-talslockar. Tog en Look (cigarett) och satte sig och ringde en väninna. De (några väninnor) skulle demonstrera för "Kvinnors Rätt" nästa dag. Jag satt med i ringen på golvet när de gjorde "planer" och drack billigt rödvin till mysiga stearinljus. Klart man inte vill bli vuxen...då får man ju öppna sin egen plånbok...hihi. Om jag skulle lägga mig ner på golvet och skrika idag, skulle gallerambulans anlända, sen mot närmaste psykakut. Tyvärr...Amen.
