Mot Okända Hav - mina älskade konfirmander !

Jag låg över i kyrkan, natten till söndagen då jag skulle konfirmera mina härliga ungdomar. Tände ljus i brudkammaren och såg månljuset bjuda in till drömmarnas värld genom det stora kyrkfönstret. Bara Gud och jag. Sov på soffan, repeterade konfirmandtalet. Checkade skruden från år 1743 och borstade kaftanen. Kanske låter helt schizo, men jag trivs ibland bättre i kyrkorummen än hemma i citylägenheten i Norrköping. Jag skulle säkert kunna bo i en kyrka.
På söndagens morgon vaknade jag till fågelsång som gick igenom de tjockaste kyrkväggar. Repeterade redovisningen konfirmanderna skulle ha genom att göra frågesporten JEOPARDY. Kyrkan var fullsatt när klockorna ringde. I år var det allra första gången jag fick svälja klumpen i halsen när jag höll konfirmandtalet. Min grupp detta år har vänt och vridit på allt vad Gud kan rymma. Härligt och nyttigt. Och mycket andligt. Detta år utgick jag från Jesu ständiga proklamation i nästan varje berättelse från NT; "var inte rädd". Christian, Julia, Elin S, Elin G, Sofi, Sofie, Linnea, Jessica, Johan, Joacim, David, Ronny, Freddie och Victor - med er ter sig framtiden ljus ! Massor av änglar över Er alla. Några av Er ser jag i höst som mina konfa-assistenter. Kram & trevlig sommar !