Alltid älskad, alltid saknad - Torbjörn Nerdrum

Jag lever i en drömvärld där allt är upp och ner. Han var min bäste vän. Trots sina 59 år var han som en jämlike, en själsfrände, en platonsk kärlek. Torbjörn dog i akut hjärtinfarkt i sömnen på lantstället utanför Nyköping. Jag har smärtor ända ut i fingerspetsarna. Vi avslutade varandras meningar. Ofta sa den kände läkaren och terapeuten: "vi är så lika Du och jag", " jag ser mig som ung i Dig". Han var en fåordig man men kursetta på Psykiatriläkarexamen. Vi hade så mycket gemensamt; hundintresset, konstintresset, teaterintresset och älskade båda Paris över allt annat. Ofta reste vi weekend dit med hans sambo. Jag som jordfäst så många i tjänsten, jag som är Guds egen tjänare, jag som skall stå för och predika evigt liv och att lidande är naturligt, är helt tom invärtes. Jag rasar på Gud. Jag känner mig som om jag vore ovän med Gud. Inte ens min favoritpsalm Sv.ps 107 "Gör Porten Hög, Gör Dörren bred" hjälper ett skvatt. Idag bokade mamma, pappa och jag blomstersmyckning till begravningen, föll ihop innanför dörren till lägenheten. Låg som ett kolli i gråtkramper. En urkraft långt inom mig skrek ut en smärta, en sorg som sargar sig upp ur djupaste djup, rakt ut i verkligheten, en instinkt jag aldrig kommit så nära. Jag kommer aldrig att glömma mannen som en gång fick mig att omvärdera livet och börja vilja leva på riktigt igen. Hela släkten kände honom väl. Han älskade att prata med min mamma. Vi är så många som sörjer in i märgen. Jag trodde inte att dödsbud kunde göra så ont i själen.
Fredagen den 20 oktober begravs en del av mitt hjärta kl. 11.45 i Stockholm. Jag orkar inte hålla begravningen, men en nära kollega gör det. Dramatenskådespelarna Reine Brynolfsson och Stina Ekblad skall läsa texter. Jag bävar. Be för mig. Amen.

(Pga sorg kommer denna sida inte uppdateras de närmaste veckorna).