Gick härförleden till en frikyrka i samband med ett föredrag/performance om "Kvinnor i Bibeln" som jag hade. Jag satte i halsen av all islamofobi jag tycktes höra. Hur muslimer var riktiga "mördare". Jag rös av obehag. Man kan inte "dra alla över en kam" som det ju heter. Vart är kristenheten på väg med sån förkunnelse ? Då drabbade mig några tankar ärkebiskop emeritus KG Hammar sade vid ett prästkollegium när jag vikarierade i Uppsala Domkyrka våren 2000. Vi pratade fritt om troende människors "angrepp" på varandra. Vi var nog ganska enade i det trevliga prästkollegiet, uppfattade jag, att mycket ont har skett i religioners namn. Långt från den Levande Guden ! Så säger min "favvo-biskop" KG mitt i samtalet : "Vet ni vänner ? Jag tycker mig aldrig ha sett så mycket hat som hos just kristna".
Jag drog efter andan. Hur vågade han ? Vi tittade på varandra. Alla tystnade. Som om det var stor sanning. Berörande. Vad jag inte visste var att han besvikelse handlade om det oerhörda motstånd hans försvar av den duktiga fotografen Elisabeth Ohlson-Wallins "Ecce Homo" i Uppsala Domkyrka hade mött. Eller rättare sagt : fanatiska kristna fundamentalister som föraktar och fördömer. Tål att fundera över.
