Har ni tänkt på att präster (och för den delen många biskopar) i historien haft stora familjer, många barn ? Barn är oslagbara. Bär världen framåt. Men så här i Kyrkomötestider då samkönade äktenskap ventileras kraftigt dyker en och samma tanke upp inom mig hela tiden : "Har vi lustfobi inom Svenska Kyrkan ?". Att sexuell lust är OK bara den "leder" till barnalstring ? Blir det då "syndigt" att känna sexuell åtrå om man inte vill ha samlag utan skydd med det enda motivet att ett barn skall bli till ? Jag tycker det är att på ett sätt förakta sexualiteten. Jag tänker på dem som inte kan få barn;
kvinnor som inte kan få barn, par som lever i vånda för detta, de som inte VILL ha barn, de homosexuella etc. Naturligtvis predikar jag inte promiskuitet eller sexuell njutning utan gränser ! Men jag oroas över kyrkans ibland skuldtyngande insinuationer om att sexualiteten endast finns för ETT enda syfte. Skall man behöva stå ut med att "skuldbeläggas" för sin sexuella lust som ytterst är en gåva från Gud ?
